Släktingar med särskilda livsöden

Om Jacquette Jern och kretsen kring henne.


Matthias Stenhammar var prost i Risinge vid sekelskiftet. Han ägde Ringstad och ett flertal andra gårdar, andelar i bruk mm. Han ansågs vara landets rikaste präst. Han instiftade två stipendier: Östgöta nations studenter i Uppsala och donationer till fattiga och till folkundervisning i Risinge socken. Han var änkling och hade en enda dotter, Eve-Sophie, som gifte sig 1823 med lagmannnen och godsägaren Carl-Fredric Hummelhjelm.

Matthias hade en ung pastorsadjunkt, Per Axel Stenhammar som var son till Matthias halvbror Jacob Stenhammar, präst och bokhandlare, Vreta kloster. För Per Axels räkning (sägs det) gick Matthias till sin komminister Lars Gustaf Jern, för att å brorsonens vägnar fria till dennes unga vackra dotter, Jacquette. Men (om det är sant eller inte) skall han själv ha blivit så betagen att han friade för egen räkning - det var 50 års åldersskillnad! Hon var 21 och han 71 när de fick sitt enda barn, Mathilda. Matthias ägde Västergården som i dag är sorgligt förfallen (plus en av de andra Ingelstadgårdarna) där familjen bodde. Ingelstad är en gårdsby som ligger någon kilometer innan man kommer fram till Risinge kyrka.
(Kerstin Stenhammar har skrivit i en av sina krönikor hur det var när Jacquette skulle presenteras för släkten för första gången.)

Jacquette hade en syster, Anna Sophia, som föddes 1821 på komminstergården. Till höger ett utdrag ur födelseboken. Det intressanta är dopvittnena: Prosten doktor Stenhammar på Ingelstad, fru Stenhammar född Reuterschöld, officerslöjtnant o
fru Påhlman, född Stenhammar, xxxx, och Mlle xx Björk på Ingelstad. (
Sofia som föddes senare är en annan flicka) I slutet av år 1821 har Mattias sammanfattat barnafödslar i Risinge: med 29 gossar och 48 flickor etc.


Matthias var något av en"mecenat " för sin halvbrors Christians son Per Ulrik arkitekt och kompositör och far till Ernst (arkitekt) och Wilhelm (kompositör) Eventuellt bodde Per Ulrik också en tid hos Matthias. Per Ulrik var snickarlärling vid bygget av Risinge nya kyrka som stod färdig 1849. Han bodde då hos sina släktingar Reders på Stjärnvik. Det myllrade av Stenhamrar i Risinge.

Efter prostens död 1845 gifte Jacquette om sig med brorsonen 1847 (sin ungdoms kärlek) och de flyttade till gården Lilla Greby, Askeby. De fick 1850 ett barn, Matthias/Matts. Men Per Axel dog redan 1853 och redan året därpå gifte hon om sig med rådmannen Lars Johan Lönnberg och flyttade till Linköping.  Han dog också före henne, 1889, Lars Johan var halvbror till Mathildas make Carl-Johan Lönnberg. så när deras son Einar Lönnberg med familj besökte Jaquette (hans mormor) på Ringstad 1896 (enl. ett brev till Thore Fries) så hade Lars Johan varit död i sju år och hon hade då säkert sitt permanenta hem på Ringstad i farmorsflygeln. Förmodligen hade de haft flygeln som sommarbostad när Lars Johan levde. Mathilda och Carl-Johan hade flyttat därifrån till Munkebo gård när de kom på obestånd (konkurs) och Matts, alltså Jacquettes son och Mathildas halvbror tagit över Ringstad.

Hur träffade egentligen mor och dotter bröderna Lönnberg? Det finns en del brevväxling mellan Mathildas förmyndare Hummelhielm och Jaquette med anledning av att Mathilda och Carl Johan ville gifta sig innan hon var myndig. Var det då Lars Johan kom in i bilden? Mor och dotter gifte sig i alla fall med bara ett par månaders mellanrum. Dock olika årtal - men de står på samma uppslag i giftasboken i Askeby!!

Sonen Matts Stenhammar gifte sig med Anna Pettersson (syster till Oscar Pettersson som var gift med Signe Lönnberg som i sin tur var syster till Einar Lönnberg). Mats bodde och ägde först gården Horn vid Mälaren, Ytter-enhörna. Men när hans första hustru dog i barnsäng (dottern Gerd överlevde) och när ganska snart därefter även äldsta sonen Axel dog, lämnade han Horn och flyttade till Ringstad som förvaltare. Han gifte om sig med Anna Kant och de fick två barn Arne och Hild. Matts dog år 1900 och då bodde familjen på Näs Säteri.

Märkligt är att Per Axel Stenhammar ingick i hushållet enl. Husförhörslängden 1840 hos Jacquette och Matthias men flyttade till Norrköping 1841. Det står ”mgr" som borde betyda magister, men det är osäkert om han hade en så hög examen. På denna tid fanns det ett stort prästöverskott, vilket gjorde att många fick åka på "consistorii skjutskärra", alltså på domkapitlets förordnande till än det ena än det andra stället. En ordinarie komministertjänst och så småningom t.o.m. kyrkoherde var mångas dröm. Det finns en skildring (av Eivor Lönnberg?) hur några kvinnliga släktingar en vinter besökte Per-Axel på ett sådant ställe. Det var så kallt och eländigt att någon lämnade kvar en ytterrock till honom. Kanske hade detta också inverkan på hans nedsatta hälsa och tidiga död 1853. När Per Axel sedan blev vicepastor i Risinge lät han bygga det stora huset på gården Lilla Greby i Askeby och det verkar ha varit klart till giftermålet 1847.

Nils Stenhammar var Matthias äldste bror och lär ha varit familjens svarta får och fick det svårt ekonomiskt. Matthias verkade ha månat om obemedlade syskonbarn. Båda Nils döttrar bodde i hans hushåll under en period. Att man tog hand om släktens barn/syskonbarn var nog inte helt ovanligt. Prosten Christian Stenhammar (Matthias halvbror) hade flera barn utplacerade bl.a. två döttrar hos Matthias dotter Eve Sophie Hummerhielm som var barnlös och ett par barn hos sin son Evald Stenhammar, kyrkoherde i Vreta kloster.

Om detta finns det också att läsa i Kerstin Stenhammars släktkrönikor.

Sammanställt av Katarina Elvin

Källor: Elisabeth Stenhammar

Emil Stenhammar

Kerstin Stenhammars släktkrönikor

Kyrkböcker


 

         Om Signe Lönnberg och hennes familj

Mathilda och Carl-Johan Lönnberg fick åtta barn av vilka sex nådde vuxen ålder. Två av barnen var söner. Av de fyra döttrarna förblev två ogifta. Den äldsta dottern Signe gifte sig 1877 med grosshandlarsonen från Norrköping Oscar Pettersson. Oscars syster gifte sig med Matts Stenhammar (son till Matthias Stenhammars halvbror).

Signe och Oscar ärvde gården Svärtinge i Östra Eneby och bodde där till 1880 och fick där två barn Gunhild och Oscar. Efter en del tvister fick de överta Viby Säteri i Östra Ryd efter Signes halvmoster Eve-Sophie Stenhammar, gift Hummelhielm. Oscar stod som ägare till Viby ända fram till 1902.

Signe var tidigt konstnärligt intresserad och det sägs att hon målade akvareller men ingen i släkten har sett någon målning av henne. I brev hem när hon studerar engelska, franska och måleri i Stockholm som ung skriver hon om sina tavlor. Släkten Stenhammar-Lönnberg umgicks med konstnärinnorna Hulda Schenson och Emma Toll. Det finns flera tavlor målade av dessa konstnärer i släktens ägo. Säkert inspirerades Signe av dessa och när Gunhild och Oscar var 5 respektive 3 år reste hon tillsammans med Hulda Schenson till Paris. Det är oklart hur länge hon stannade men hon träffade där många andra kvinnliga nordiska konstnärer som också hade "dragit till Paris". Konstsalongen Liljewalchs hade 1980 en utställning  med detta tema. Följ gärna denna länk! I Paris eller eventuellt i konstnärsbyn Carolles utanför Paris mötte hon också konstnären Per Ekström och tycke måste ha uppstått. När Per Ekström flyttade hem till Sverige 1890 efter att ha bott i Paris i 15 år fortsatte de att träffas.

I M. Hofréns, Per Ekström - människan och målaren. Stockholm 1947 sid 164  skriver författaren:  Till Östergötland reste Ekström på en kallelse(!) av en gammal vän från Frankrike, målarinnan,(!)  Signe Lönnberg, dotter till filosfie doktor Carl Johan Lönnberg på Munkebo vid Linköping och hans maka född Stenhammar, känd som författarinna till åtskilliga historiska romaner. Vidare står det att han målade "ett motiv från trädgården vid Munkebo, en duk som fortfarande finnes i familjens ägo". Det senare stämmer dock inte. Målningen såldes 1997 på Bukowskis. På baksidan finns en anteckning: Från Signe Lönnbergs relation med Per Ekström. Det lär vara den enda tavla som Per Ekström målade med personmotiv.

1891 då Per Ekström hyrde en ateljé i Birger Jarls bazar, Stockholm, bodde Signe med sin familj på Östermalm. Den 12 november det året födde Signe sedan en son som döptes till Ivan Lönnberg. Den 21 november flyttade hon ner till Visby med  sonen och stannade där ett år. Det finns inga uppgifter var i Visby hon bodde. Det är oklart om Per Ekström visste om sin son men själv flyttade han till Göteborg 1902. Utdraget ur brevet nedanstående är skrivet till Signes far.

Signes föräldrar verkar inte särskilt bekymrade. Brevet som Carl Johan skriver till Mathilda,  som är i Stockholm hos Signe, dagen efter Ivans födelse handlar mest om kalvar, gödsling , plantering av äppelträd och diverse sysslor på gården. Först i slutet kommer några rader om händelsen.

Ända fram till år 1900 var hela familjen Petterson skriven ibland på Viby i Östra Ryd och ibland i Stockholm.  Viby såldes 1902. Förmodligen gick Signes och Oskars skilsmässa igenom det året.
.

Vad hände då med de två äldre barnen? I Östra Ryds Husförhörslängd 1888-1895 kan man läsa att Gunhild konfirmerades i Hedvig Eleonora församling i Stockholm och att Oscar fått åldersbetyg för att börja i Östra Reals läroverk men ingen Oscar Pettersson har hittats i skolkatalogen så han började kanske aldrg. Man kan också hitta att Oscar mönstrade 1904 men han befanns "icke stridbar" varför han förflyttades till Karlskrona och blev skrivbiträde där. Litet skumt är det att han  vid mönstringen uppgav att han var konsulattjänsteman.

Gunhild utbildade sig (eventuellt i Paris)  till sjukgymnast vilket var ganska ovanligt för kvinnor på den tiden. I en självbiografi  av Ulla Bjärne: "Botad oskuld" skriver författaren om konstnärernas och bohemernas  liv i Paris runt sekelskiftet men bland dessa finns också en grupp svenska flickor som utbildar sig till sjukgymnaster där. Kanske Gunhild var en av dem? Gunhild gifte sig aldrig. Enligt Östra Ryds Husförhörslängd 1895-1909 emigrerade hon till Rom i december 1905 efter faderns död. Senare bodde hon i Paris resten av sitt liv och dog där  av  en hjärnblödning 1954 på Svenska kyrkans sjukhem. Hon är begravd  på svenska kyrkans begravningsplats. Litet egendomligt är att hon stod skriven hos sin kusin, min far, Sverker Lönnberg och vår familj i Bromma åren 1950-53 men hon bodde aldrig där. Hon var dock ofta bjuden hem till familjen när hon var i Stockholm.

Lill-Oscar, som jag valt att kalla honom, talades det aldrig om i släkten. När Gunhild kom på söndagmiddagar  hörde jag aldrig någon nämna hans namn. I samma husförhörslängd som det står om Gunhild och Rom hittade jag att Lill-Oscar hade emigrerat till Marseille i februari 1907. Eftersom han hade kallat sig konsulattjänsteman kanske han hade fått ett arbete på svenska konsulatet i Marseille men där kände man inte till att någon Oscar Pettersson hade arbetat där. Ej heller kände man igen hans namn på Franska ambassaden i Paris. Men stadsarkivet i Marseille var mycket  vänliga och hänvisade mig till den Genealogiska föreningen i staden. Efter bara några dagar kom det ett mail med mängder av uppgifter om Lill-Oscar.

Där stod det att Oscar hade fått anställning som fågelhandlare/kycklingbonde och hade dessutom gift sig! Kvinnan hette Adrienne Passicos och hon var 41 år och 11 år äldre än han och hon  hade varit frånskild  i sju år när de gifte sig. På bröllopet deltog inga släktingar men det fanns fyra mycket "fina" vittnen: en läkare, en advokat, en bankir och en mäklare, "Förmodligen vänner" skriver uppgiftslämnaren M. Gorse på Genealogiska föreningen, En egendomlighet är att Lill-Oscar uppgav till myndigheten inför giftermålet att båda hans föräldrar var döda. Detta stämde ju inte. Signe levde fortfarande och dog inte förrän 27 år senare. Hon fick nog aldrig veta att Oscar gift sig.

Adrienne hade tre barn i sitt tidigare äktenskap som var födda mellan 1888 och 1896 men Oscar och Adrienne fick inga barn. Oscar dog på Militärsjukhuset i Marseille 1916 ( se den i Marseille översatta dödsattesten till vänster!)

Adrienne dog först 1922. Jag fortsätter att forska på Adrienne och har hittat en släkthemsida där hennes namn finns med och har börjat en mailkonversation med mannen som äger sidan. Han är på något sätt släkt med Adriennes förste man och arbetar nu med att få fram mer information.

Vad hände med Stor-Oskar som hade "brokat" så med Per Ekström? År 1890 bodde han med hela  familjen i Stockholm, Hedvig Eleonora rote 9 Björken nr 4 men 1900 bodde hela familjen inkl. Ivan på Viby, Östra Ryd igen som tidigare nämnts.

Senare stod han skriven hos sin dotter Gunhild i Hedvig  Eleanora rote 24 och även ensam på Karlaplan 3 i Stockholm enl. Församlingsbok Östra Ryd AII:2 sid 554. Något år innan han dog 1904 flyttade han ner till Varberg. I Död och begravningsboken står det att han då var frånskild. Han dog av polyneurit och en vild gissning är att han åkte till Varberg för att behandling.

 




Hur gick der för Ivan? Han bodde länge med famlijen och i en av kyrkböckerna stod  det "skall heta Pettersson Lönnberg". Kanske att Stor-Oscar hade tankar på att adoptera honom? Men från 1902 bodde han med bara sin mor i Stockholm på många olika gator, Riddargatan 35-37, Hedvig Eleonora, Rote9 ,Linnégatan,48 A B
Humlegårdsgatan 23 och Karlavägen 48 (senare nr 88) (uppgift Stadsarkivet). Det är oklart i vilken skola han gick , men man vet att han gick på många konstskolor bl.a. den mer kända Wilhelmssons målarskola. Han blev tidigt bekant med Stockholms konstnärer och kallades för pilsnerkutaren eftersom han ofta fick springa och köpa öl till konstnärsgänget.






Till höger två ungdomsporträtt

Blyertsskissen är av av serietecknaren Peter Lindroth 1878–1933

Akvarellen är av  porträttmålaren och bondelivsskildraren Elisabeth Bergstrand Poulsen 1887-1955






 


Det finns många självporträtt från den tiden. Klicka på länken så går det att hitta flera.

Självporträttet nedan till höger som är i privat ägo har en lustig baksidestext (se nedan) som visar litet hur Ivan levde under den här tiden.

.






År 1911 gjorde han sin militärtjänst i kustartilleriet i Vaxholm. Läs artikeln av Nils Forsell om detta nedan !













Ivan var en duktig friidrottare och sprang maraton och anmälde sig till Olympiaden i Stockholm men blev inte antagen. Enl. en artikel i Gotlands Allehanda  1918-05-12 var Ivan i Visby somrarna 1912 och 1913 och deltog i idrottstävlingar och under en vistelse där fick han enl. en uppgift som inte har kunnat styrkas ett litet arv som gjorde att han hade råd att resa till Paris vilket han gjorde 1914.






I Paris verkade Ivan ha trivts mycket väl. Han umgicks med många kända svenska konstnärer t..ex. Isaac Grünewald, Georg Pauli, Nils Dardel och författare t.ex.. Gustaf Hellström.  Favoritkrogen var La Rotonde i Montparnasse där konstnärsgänget ofta samlades. I Ulla BJärnes bok skildras Ivan som en levnadsglad ung man som verkar vara omtyckt av alla. Läs utdragen nedan:

Ivan besöker också den lilla konstnärsbyn Senlis 4 mil utanför Paris som även var en populär plats för svenska konstnärer. I boken finns också en skildring av Ivan vid ett sådant besök.

(OBS! Texterna måste roteras  för att kunna läsas.)







När första världskriget bröt ut anmälde sig Ivan til franska främlingslegionen för att  han ville strida för sitt älskade Frankrike. Han blev korpral och var med i kriget till 1918 då han stupade nära tyska linjen träffad av en kula i vänstra ögat. Innan han dog hade han begärt förflyttning till flygvapnet och klarat utbildningen och proven utmärkt och just fått sitt flygarbevis från aviationsministeriet.

I Paris hade Ivan lärt känna en kvinna ; Lena Börjesson. Hon var 12 år äldre och förestod senare Maison Watteau (L´Akadémie Scandinave) och var skulptör. De träffades under hans permissioner och förlovade sig. Hon har skrivit om Ivan i en självbiografi:" Mitt livs lapptäcke". I den citerar hon ur de många brev som hon fick av Ivan åren 1917- 1918. Han beskriver i dessa livet i skyttegravarna mycket realistiskt. Själv skriver hon om Ivan: " ...det var en rik, stor glädje att känna honom, hans enkla lugna väsende, han stora, vackra syn på livet, på döden, hans glada humör, hans öppna blick för såväl allvar som humor, hans kärlek till naturen, till all skönhet i livet, ja, till livet självt. Och han älskade sin konst, längtade efter att åter få börja arbeta, söka sig fram i sitt måleri. Han var en begåvad ung konstnär, som gärna ville leva, men han var fullt fötrogen med vetskapen om att döden ständigt gick vid hans sida".

Ett vykort med tyska soldater skickat av Ivan hem till sin mor Signe

Brevet nedan är skrivet  till Signes bror och Ivans farbror Einar Lönnberg av legationspastorn i Paris som berättar om och beklagar Ivans död.

Fotot taget av Ingrid Björklund den 11 nov.2015 på Jour de l' Armistice (stilleståndsdagen) framför Ivan grav.

Nu var Signe ensam. Dottern Gunhild levde visserligen men bodde  i Paris och hur mycket kontakt mor och dotter hade vet man inte. Signe bodde inackorderad på olika adresser i Stockholm och till slut måste någon släkting ha hjälpt henne att få ett rum på Pauvres Honteux på Odengatan. Se Mantalsverkets adressregister

Signe avlider den 6 februari 1937 på St Eriks sjukhus i Stockholm men enligt kyrkoböckerna begravdes hon i Östra Eneby kyrka. Ingen gravsten finns dock kvar där.

" Bröderna Johan och Matthias Stenhammars uppsalaår"

I ACTA OSTROGOTHICA  nr 5 Östgöta Nations Minnesskrift 1646-1946 finns en artikel skriven av Sverker Ölander. Artikeln är på 12 sidor och skriven på ett akademiskt och högtidligt språk om bröderna. Släktföreningens styrelse har "godkänt" att jag skriver om artikeln till enklare språkbruk och samtidigt förkortar den. För övrigt tror jag att många släktingar har skriften hemma och kan läsa artikeln i original om man vill.

Katarina Elvin i maj/juni 2014


Först några förklaringar. På 1700-talet och långt in på 1800-talet började man sina studier vid universitet med att ta studentexamen för att fastställa att recentiorerna hade de kunskaper som fordrades för universitetsstudier. En viktig del av undervisningen för recentiorerna sköttes sedan av nationen. Seniorerna turades om att hålla föreläsningar för de yngre studenterna. Mot slutet av juniortiden avlade man en så kallad nationsexamen och denna var mycket svårare och mer seriös än studentexamen.

Innan någon kunde få ut en slutexamen skulle nationen avge ett betyg om uppförande, flit och kunskap till rektor, och detta blev ett utmärkt påtryckningsmedel. Utan nationsexamen ansågs sig nämligen flera nationer inte i stånd att avge detta betyg.

Sverker Ölanders källor är nationens egna protokoll och arkivhandlingar men  han menar att Matthias egna biografiska anteckningar som  kallas "Minnen från mina framfarna år" är intressantare. Dessa är skildringar från tiden  fram till brödernas gemensamma utlandsresa 1789. Anteckningarna tycktes vara försvunna men Kerstin Stenhammar lånade "välvilligt" dem till författaren.

Alla tre bröderna Stenhammar Nils, Matthias och Johan fick sin första bokliga bildning i hemmet av en informator. Hösten 1871 skickades de till Linköping och blev intagna på gymnasiet. Trots ålderskillnaden fick de börja i samma klass. I sinna minnen skriver Matthias att han tyckte det var litet orättvist men han fortsätter med att konstatera att Johan försvarade sin plats och brodern sporrades så att han till slut överträffade sina äldre bröder.

Ölander skriver att prästsönerna från Tjust fick några innehållsrika och arbetsamma två år. " De ägnade sig helt åt boken i stället för att stimma på lärosalen eller slåss på gatorna med hantverksgesäller och pojkar". Deras far hade lovat sina söner att de skulle få fortsätta studierna i Uppsala efter två gymnasieår. Men den nye biskopen Uno von Troil tyckte att de var alldeles för unga för akademiska studier och ville först förhindra detta. Sedan ha undersökt deras levnadsätt och tagit reda på deras kunskaper ändrade han sig. I stället  blev han nu så välvilligt inställd till pojkarna att det gick rykten om att biskopen hade mutats med "ett par gödoxar"

Nu utrustades.sönerna med kläder och skor, allt sytt och tillverkat av sömmerskor i hemmet och av skräddare samt skomakare i socknen. Bröderna var inte alltid nöjda med resultatet, skriver Matthias i sina minnen. Men han konstaterar samtidigt att det inte går an att klaga med tanke på vad det kostade att på en gång utrusta tre söner till Akademien.

Med faderns egen skjutsvagnar åkte de trettio milen till Uppsala. Resan tog fem dagar men då var vagnarna tungt lastade med matprovisioner, honung, ost, brödtunnor etc. och dessutom rågade matsäckskorgar för resan. Fadern hade också ordnat med bostad åt sina söner. De skulle bo hos Östgöta nations inspektor. Även nationens förste kurataor magister Nicolai hade ombetts att ta hand om nykomlingarna och framför allt hjälpa dem fram till studentexamen.

I maj 1784 anordnades en nationsexamen på Östgöta nation med 12 recentiorer. Samtliga godkändes och fick skriva in sina namn i nationens album. Den dåvarande "ordförande kuratorn" skrev i sin protokollbok att examinandernas kunskaper var rätt olika men han hade observerat att hr Johan Stenhammar utmärkte sig och visade prov på" förträffligt snille och insikter" som överträffade alla hans kamrater trots att han knappt fyllt 15 år. Johan skrevs nu in vid universitetet tillsammans med sina två äldre bröder och var inskriven där till sin död. Även Matthias tillhörde nationen i många år och därför, anser författaren, att  finns det anledning att dessa två bröder får representera 1700-talets studentgeneration i festskriften, . Den äldsta brodern, Nils, nämns bara i förbigående och det beror på att han lämnade Uppsala efter bara ett par års studier och blev ämbetsman i Stockholm.

I festskriften finns ett långt avsnitt där Matthias själv berättar om det upsalienska studentlivet under Gustaf III:s tid. Han skriver att det akademiska livet var ganska enformigt. Föreläsningarna "kom och gick" vid bestämda klockslag. Man antecknar, glömmer och fäster i minnet och repeterar. Den ena dagen är den andra lik. För att inte bli helt förläst behövs  ett spelparti ibland, ett dryckeslag, ett dansgille eller en promenad tycker han. Detta för att studenten skall kunna umgås med andra. Under måltiderna inte växlades inte många ord.

Nils valde den juridiska banan men var inte lika flitig som Matthias och Johan. Han fick dessutom smak för hazardspel och spelade på nätterna och försummade sina studier på dagarna.och kom i dåligt sällskap. Matthias skriver: "genom sitt eget förvållande, man måste det tillstå, lycka gjorde han ingenstädes" .


Fortsättning följer...

Matthias fortsätter med att konstatera att för honom och den yngre brodern som stannade kvar vid akademien gick det bättre. Lärarn var vänligt inställda till bröderna. . Matthias läste läste latin, arabiska, filosofi  m.m och "skyndade så mycket krafterna tilläto" och fick sin examen hösttreminen 1787. Han tyckte dock hans kunskaper var mer ytliga än välgrundade. Sedan följde julferier i hemmet och bröderna deltog flitigt i Tjustbygdens nöjesliv ute på herrgårdarna och prästgårdarna. De hade med sig nya typer av danser och musik från Uppsala.

I januari förberde Matthias sig för sin doktorsavhandling medan också intresset för litteratur ökade. Svenska akademien hade stiftats 1786 och nu var det Kellgens, Thorilds och Lepolds storhetstid. 1788 promoverades han men stannade ytterligare ett år i Uppsala tills fadern tyckte att det var dags att sonen började försörja sig själv så han tog honom upp till Stockholm för att föröka få en anställning för honom men det blev inte så lyckat. Faderns vänner rådde honom att i stället skicka sönerna på en utlandsresa för att de skulle växa upp.
 

Lilla Greby 2006 Foto Katarina Elvin
Svärtinge 2009 Foto Katarina Elvin
Signe i Paris 1883 målad av Hulda Schenson
Per Ekström "I trädgården" 1890 (Signe i bakgrunden:)
Viby säteri 2010 Foto Katarina Elvin

Ivan två år. målad av familjens vän Emma Toll.



















DÖDSFALLSBEVIS

Utdrag ur la Division des BMDP och l'Etat Civil Register
Den elvte april nittonhundra sexton klockan tvâ pâ eftermiddagen Oscar PETTERSON född i Ostra Ryd (Sverige), den trettonde mars artonhundra âttio, anställd, son till Oscar Fredrik Vladimir Petterson och till Signe Karolina Matilda Löenberg, make till Adrienne Marie Jeanne Marguerite Passicos, bosatt boulevard Henri Boule 15
avled pâ Hôpital Militaire, annexe i La Rose.
Utfärdat den trettonde april nittonhundra sexton klockan âtta av Edmond Laube, trettio âr,
och Jules Vieulles, trettio âr, anställda pâ samma sjukhus.
.

Texten till höger finns på baksidan av tavlan..

Sjömannen Ivan Brevsamling Kungl. Bibiblioteket
Maratonlöparen Ivan Brevsamling Kungl. Biblioteket

Ivan i Paris. Självporträtt. Privat ägo.

Han kanske längtade hem ibland. På baksidan av tavlan som skickades hem till en kusin står det nednstående hälsning:

Ivan med kamrater i skyttegraven. Fotot från Brevsamling Kungl. biblioteket, Stockholm
En målning av Nils Dardel av Ivan i skyttegraven